En liknelsen om att leva i världen!

Liknelsen om att leva i världen!

Vaknade idag om att Gud pratar med mig om en liknelse hur allvarligt världen påverkar oss människor. Jag var helt oförberedd så dagen innan hade varit en dag med oro och känsla av att inte räcka till. Detta trots att jag bett Gud om att använd mig igen. Mitt liv och min vardag har ett ständigt tryck på mig av att inte duga och prestera tillräcklig. De sista dagarna har jag varit med i olika sammanhang där jag lyssnat på proffsiga talare och proffsiga sångare. Alla glänser av fulländande och jag själv ser mig som mycket liten och okunnig gång på gång.

Detta visdomsord och liknelse kom till mig:

” Det jag ser och känner är att världen är som att stå i en dusch. Mängder av vattendroppar forsar ner och slår mot huden. Man kan hålla upp handen för att försöka skydda ögonen tillfälligt men så länge kranen står på så går vattendropparna inte hindra från att oavbrutet försöka blöta ner kroppen. Vattendropparna kan beroende av syfte värma en frusen kropp eller kyla en varm kropp. Vi duschar för att bli rena, men behöver fortfarande en handduk och kläder för att överleva ”

Vi som människor är omedvetna om hur mycket intryck vi matas med dagligen och hur stor påfrestning detta är för vårt kristna liv. Världens ström kan påverka oss med varma och kalla känslor, ibland bränna oss eller utsätta oss för fruktansvärd kyla.Omständigheter kan göra att vi kan stå i en varm och skön dusch för att sedan efter att stängt av så nakna om blöta börja frysa. Hur vi än gör eller försöker leva så finns denna ström mot våra liv vare sig vi vill eller inte. Den går inte stänga av eller prata om som att den inte finns. Är vi medvetna om att den finns och hur vi kan hantera den så kan vi trotts det hålla oss varma och torra med hjälp av Guds kärlek.

9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. 12Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. 13Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.

14Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. 15Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. 16De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. 17Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. 18Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, 19och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.

Kristen gemenskap för alla ?

Kristen gemenskap för alla ?

 

 

Hur tar man sig tillbaka till en kristen gemenskap efter många år i ett utanförskap ? Trots hårda och traigska motgångar finns ändå min tro kvar och kännar mig ständigt påmind om att Gud söker mig och att han vill ha en relation med mig. Gång på gång har jag tänkt tanken att söka mig tillbaka till min ursprungsförsamling men varje gång så är det något som hindrar mig. Nu har det gått så pass lång tid att detta har blivit ett problem. De profetiska tilltal jag upplevt finns hela tiden närvarande och jag vet inte längre hur jag ska hantera detta. Kan det vara så att dessa tilltal ställt mig i svåra situationer som bidragit till att jag dragit mig tillbaka och rent av inte orkar höra mer ? Det finns flera tillfällen jag bett Gud sluta tala då jag inte känner att jag kan hantera hans vilja och stå fast och förmedla hans ord. Nu har en tid gått och jag har försökt lägga den profetiska gåvan åt sidan och lossas som att den inte finns i mig. Efter allt som hänt är jag nu mycket trött och likgiltig många gånger och kämpar med mig själv på många områden. Svek och olyckliga omständigheter i och utanför föramlingen har påverkat mig negativt och jag är mycket vilsen. Jag har gjort saker jag inte är stolt över och tänkt tankar jag abolut inte kan stå för.

Trotts allt detta så är det något som drar och ropar på mig. Spelar ingen roll hur mycket jag än förnedrar mig gång efter gång och förnekar Guds närvaro så finns han ändå like oförändrat närvarand. Även om jag inte vill så kan jag inte stänga av bilderna och tilltalen om hur Gud vill ha sin församlign och hur stort behov han har av att nå de människor som vekligen vill och och längtar efter att få känna gemenskap med honom. Jag lever själv ofrivilligt utanför kristen gemenskap och har en längtan om att få kunna slappna av i gemenskap med andra, att få vara den Gud har tänkt att jag ska vara. Jag har en längtan att få gå i tjänst och använde de gåvor Gud har gett mig och växa i mitt andliga liv.Det finns så många ord om att församlingar vill att människor ska komma till tro och att man vill växa. Vi har fått i uppdrag att leva för detta, men vad är det värt om löften inte hålls eller att man inte tror på orden man talar. Hur ska man kunna förmedla en kristen tro till någon om man själv lever med dubbelmoral och är mer rädd om sitt anseende och status än att ta emot människor som dom verkligen är. Gud har en plan för oss, men den är gång på gång i kollitionskurs men vad vi människor tycker och tänker.

"Och Gud skapade människan till sin avbild..." (1 Mos 1:27)